FLAB TO FAB

Stelt leende a'la 27/2


Oborstat leende 28/2


Vadå inte lika fräsch dagen efter? Va snackaru om?

Vaknade upp imorse och var fortfarande proppmätt efter gårdagens middag så det blev kaffe till frukost.

En för mig VÄLDIGT glad nyhet är att jag köpt ett par "hårda" jeans (d.v.s. ej stretch eller jeansleggings) i en storlek som jag inte kunnat ha på länge, strlk 44. Och dom sitter som en smäck. Så den här dagen är redan en väldigt bra fredag!

Inte för att vara sån, men klart man jämför sig med folk (I know I do).

Läste en tjejs blogg idag som var lika lång som jag och vägde 80 kg i dagsläget. Nästan 9 kg mindre än jag. Men hon såg så mycket större ut. Vilket självklart beror på att allas kroppar ser olika ut, alla är olika breda, fettet sätter sig på olika stället o.s.v. Då kom jag fram till att jag har jäkligt bra gener ändå. Mitt fläsk sitter överallt. Jag är bredaxlad och satt i kroppen. Jag är proportionelig. Fantabulous.

Nu finns det säket nån som läser som tycker jag är taskig. Men det bryr jag mig inte om. Jag gläds åt att jag har bra proportioner och ser fram emot när jag väger mindre. Jag kommer bli döhet.

Idag sa min sambo att min röv blivit mer definierad (ja, vi använder såna fina ord här hemma). Och det har han faktiskt rätt i. Har nästan glömt bort hur min rumpa ser ut egentligen, men under allt fläsk och alla celluliter gömmer det sig faktiskt en riktigt snygg stjärt. Det krävdes bara -15 kg för att jag skulle se det. Nu är det "bara" -15 kg till innan jag är nöjd. Eller -20 kg. Vi får se hur det känns ju mer jag går ner.

Alltså... nu vet jag att jag bara babblar på, men det känns så himla bra. Jag tror det är första gången någonsin som jag inte ens tvivlar lite grann på att jag kommer bli normalviktig. Jag KOMMER att bli normalviktig! :-D

Idag tvingar SL mig att ta en semesterdag eftersom jag inte kan ta mig till jobbet. Jahapp, vad gör man då? Städar och organiserar är svaret, det har jag haft alldeles för lite tid med på sistone.

Min fantabulösa mamma har köpt en servis åt mig som jag fick hem igår så nu pryder den en hel hylla. Arabias frukostservis Kosmos. Så hiiimla fin. 38(!) delar.



Phew, nu är det bara resten av hemmet kvar som ska göras i ordning. Vilket totalt kaos det råder här hemma. Tvättade kläder överallt, skitiga kläder överallt, smutsig disk som tar upp större delen av vardagsrummet och små marklöpare av katthår. Nu ska här städas!

Mått 15/4 (vikt 103,5 kg)

Mitt på byst: 115 cm
Under byst: 95 cm
Midja: 108 cm
Mitt på röven: 119 cm
Tjockaste stället på låret: 72 cm
Tjockaste stället på vaden: 43 cm
Överarm: 34 cm
Underarm: 27 cm
Hals: 36 cm

(La av med LCHF i slutet av juni, återupptog den i november)

Mått 29/12 (vikt ca 92? kg)

Mitt på byst: 112 cm (-3 cm)
Under byst: 94 cm (-1 cm)
Midja: 102 cm (-6 cm)
Mitt på röven: 115 cm (-4 cm)
Tjockaste stället på låret: 68 cm (-4 cm)
Tjockaste stället på vaden: 43 cm (samma)
Överarm: 33,5 cm (-0,5 cm)
Underarm: 27 cm (samma)
Hals: 36 cm (samma)

Mått 20/2 (vikt ca 88,5 kg)

Mitt på byst: 107 cm (-5 cm)
Under byst: 92 cm (-2 cm)
Midja: 98 cm (-4 cm)
Mitt på röven: 114 cm (-1 cm)
Tjockaste stället på låret: 65 cm (-3 cm)
Tjockaste stället på vaden: 43 cm (samma)
Överarm: 33 cm (-0,5 cm)
Underarm: 27 cm (samma)
Hals: 36 cm (samma)

Skillnad 15/4-09 - 20/2-10:

Mitt på byst: -8 cm
Under byst: -3 cm
Midja: -10 cm
Mitt på röven: -5 cm
Tjockaste stället på låret: -7 cm
Tjockaste stället på vaden: Samma
Överarm: -1 cm
Underarm: Samma
Hals: Samma

Allt som allt har jag tappat 15 kg och 34 cm än så länge. Förutsatt att jag nu mäter mig på samma ställen hela tiden (eftersom jag mäter mig så sällan har jag inte direkt järnkoll). Låter viktnedgången och centimetrarna rimliga i förhållanden till varandra? Aldrig mätt mig tidigare så jag är helt clueless. Men det är väl säkert individuellt hur siffrorna följs åt.

Enda nersidan jag har upptäckt med att jobba heltid är denna: Min dygnsrytm.

Förstå mig rätt nu, jag tycker det är jätteskönt att somna på kvällarna och komma upp tidigt på mornarna. På VARDAGARNA. Det är mindre kul att somna runt kl.22 på fredagen och vakna upp pigg som en lärka 07:20 utan att ha nån klocka som tvingar upp en. Eller något att göra för den delen. Jag åker ju inte hem till mamma förrän runt 13 idag.

Ni kanske är världens morgonmänniskor men det är inte jag. Egentligen. Eller är jag det?

Säger ju det, vet varken ut eller in längre. Lika bra att sätta på kaffe och se vad lördagsmorgonens TV-utbud har att bjuda på (ooh, Dr.Phil blir det närmsta timmen).

'

Höhö.

Har inte läst Katrin Zytomierskas blogg på sjuuukt länge så jag kollade igenom den idag (sitter ju hemma med nackspärr som sagt). Läste ett av hennes inlägg där hon jålar på om att feta människor är idioter som inte bara går ner i vikt. Eftersom hon är gravid och har gått upp i vikt förstår hon vad feta går igenom varje dag och hon kan inte för sitt liv förstå att tjockisar inte går ner i vikt, vet dom inte hur illa de har det?

Det var nog det dummaste jag läst på länge.

Samma sak med ett flashback-forum som bara handlar om att feta människor är idioter (och fula, patetiska, sorgliga etc).

Är det konstigt att man som tjock hatar sig själv när det verkar som alla andra gör det också?

Något som folk inte verkar förstå är att det inte finns feta människor som VALT att vara tjock. "Men banta då!". Wtf tror ni jag gör? Jag har bantat sen jag var liten och har bara blivit tjockare och tjockare (tills nyligen). Men jag skyller inte på någon sjukdom eller genetiken. Jag kommer från en skara på sex systrar och jag är den enda som inte är normalviktig. Samtidigt kan jag inte gå med på att min fetma är självvald. Jag har aldrig trivts med att vara överviktig och kommer aldrig göra det. Min fetma beror på att jag tröstätit i många år. Jag vet fortfarande inte riktigt varför, men det är väl något jag får komma till insikt med vid ett senare tillfälle.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget, kanske bara att jag tycker det är sorgligt att väldigt många verkar tro att fetton blir just fetton enbart för att de älskar mat. Puckon.



Nu ska jag sura på min favoritkudde framför TV:n ett tag och se om Snakes on a plane.

Inte varit sjuk sen jag började äta LCHF (jag som annars drar på mig varenda liten småförkylning jag möts av). Men det är ju ingen garanti för att man inte är hemma från jobbet ändå. Det finns nämligen något som heter NACKSPÄRR. Eller, spärr och spärr, jag är ju inte helt låst. Vad heter det då? Nackskott? :-P



Dagens outfit: Sambons träningsjacka, halsduk, skitigt hår, mörka ringar under ögonen och oborstade ögonbryn. Just mörka ringar under ögonen spås bli årets grej våren 2010. Kom ihåg var ni hörde det först.

Men nackspärr är inte lika illa som ryggskott i alla fall. Försöker se det från den ljusa sidan. Jag kan gå, stå, sitta, ligga. Däremot är det svårt att ta sig från liggande position till sittande, det tar några minuter. Men det går. Med ryggskott kan man ju inte göra någonting, inte ens ligga still utan att det strålar smärta i hela kroppen. Så jag är up and running ändå, men skulle inte kunna jobba. Knappt så jag kan laga mat så det blir en väldigt enkel lunch.

Måste ändå bekänna att jag är väldigt glad för idag. Inte för att jag får vara hemma och skrota i mjukisar, tvärtom. Jag blev glad i morse när jag kom på mig själv med att bli hiskeligt förbannad för att jag inte kunde åka till jobbet. Vilket för mig bara visar på hur otroligt bra jag trivs på jobbet. Förstår ni vad jag menar? Ja ja. Nu är det lunchdags. Kallskuret.

Eftersom jag kunde ha en gammal kjol idag provade jag skinnjackan jag köpte i höstas. Och den sitter toppenbra! För några månader sen kunde jag knappt stänga den och kunde verkligen inte ha kläder under. Men nu funkar det. Fan vad härligt! Snyggaste vårjackan!

Provade även klänningen jag haft liggande i många år i garderoben. Där gick jag bet. Jag får nog inse att det inte är fettet som är problemet utan att modellen passar folk med A-kupa, inte E. Lite sorgligt att börja inse att man nog aldrig kommer få på sig den, suktat efter att få använda den i flera år.

Äh, den får ligga kvar några år till.

Höhö. Min sambo ligger i soffan och pratar i sömnen just nu. Vår katt hoppade upp på honom och då sa han "Åh, Ufo, hej, har du mat med dig?". Tror jag ska försöka få upp honom så han kan laga mat.

Nä, det blir ingen semla idag. Är jag inte sugen så är jag ju inte sugen. Däremot har jag sparat 1/3 av min lunch och tog med ett ägg så jag hinner få något i mig innan det är dags för slalom. Backen stänger inte förrän 22:00 så det är lika bra att bunkra upp med energi.

Dock ej i form av semla.

Imorgon är det ju fettisdagen, då har jag lovat mig själv att jag får äta en semla (det bjuds på jobbet). Men jag vet inte riktigt om det är nån bra idé. Jag tror inte jag varit sugen på semlor eller andra kondisbitar på minst två månader, ska jag käka en semla då bara för att jag gett mig själv tillåtelse till det?

Ja ja. Får se hur jag gör imorgon. En semla hit eller dit. Eller?

Trodde katterna skulle komma och möta mig i hallen och vara sakniga när jag kom hem ikväll, men enligt deras egen utsago har det varit rätt chill att ha FF hela dagen.

Visst, min PMS har mattats av väldigt. Men jag sitter och grinar till Spårlöst, fast jag inte ens tycker det är sorgligt. Två minuter senare kollar jag på gamla kort och garvar. Och grinar. Nu får den hormonella berg-och-dalbanan snart lugna sig. Tur att det inte är så upprörande med avstämningar och bokslut, slipper i alla fall få outbursts på jobbet.

Apropå berg-och-dalbana:



Eftersom jag lagt upp en massa kort som jag bara tycker är roliga måste jag ju lägga upp ett kort på mig som jag älskar. Jag är så genuint glad och lycklig här. Jag och sambon sitter på djurgårdsfärjan, har precis varit på grönan och sett dåliga artister uppträda. Vi spelade lite spel, åt en varsin glass och hade riktigt höstruskmysigt. Alla attraktioner låg i vintervila så vi fick inte åka några karuseller, men det gjorde inget.

Jag och sambon ska till grönan i år igen, var tre år sen snart. Ska bli riktigt kul. Och väger dessutom ett kilo mindre nu än jag gjorde på bilden. (Jupp, var nere en sväng på 91 kg hösten 2007). Behöver inte bekymra mig för att fastna i nån karusell m.a.o.

Jag kan skönja en viss röd tråd när jag kollar igenom gamla fotoalbum. Är man inte snygg får man väl toka till det.

Här kommer ett ego-rama som jag blir glad av att se. Ibland orkar man inte bry sig om att försöka bli bra på bild, och det är oftast då man blir bäst!

Seriöst, Dolphan är sjukt bra. Sett honom i en massa intervjuer och han har sån självdistans och verkar vara hur trevlig som helst så det GÅR inte att inte älska honom! Kollat på Melodifestivalen nu på morgonen och mått riktigt bra.

Eller, riktigt bra och riktigt bra... vaknade upp och kände mig som sju svåra år. Men efter frukosten blev det bättre. Vägde in mig på lägsta vikten på några år i morse, trist bara att veta att det är för att kroppen är uttorkad efter gårdagens alkohol. Så det kommer ju studsa upp igen. Men det är ju alltid trevligt att se minus ändå, trots att det känns som fusk-minus.

Har förresten PMS nu, vilket väl betyder att jag binder vatten också. Så det kanske jämnar ut sig? Upptäckte igår att min PMS-vecka börjat. Men den stormar inte alls in med dunder och brak längre. Visst, jag grinar åt Melodifestivalen och det tyder ju verkligen på att hormonerna gått bananas, men jag mår inte alls dåligt. Förut fick jag verkligen veckolånga depressioner men det verkar vara slut med det nu. Har nog både LCHF:en och jobbet att tacka för det. Ingen pengastress och inga blodsockerdippar.

Undrar hur lång tid det kommer behöva ta innan läkare börjar ordinera LCHF istället för antidepressiva läkemedel. Och sömnpiller. Och viktminskningspreparat. Och acnemedel. LCHF är verkligen en allround-fix. Faktiskt. I alla fall för min del.

Något jag kommit på under senaste veckan är att allt flyter på nu. LCHF känns inte längre som en diet utan som vardagsmat. Förstår ni vad jag menar? Jag blir alltid uppslukad till 100% i allt jag gör. Till en början gjorde jag inget annat än att googla LCHF-bloggar, läsa i KiF-forumet och samla på mig fakta. Lagade varenda måltid med tankar i bakhuvudet som "Har jag i tillräckligt med fett nu?" och "Hur många gram kolhydrater är det i det här?". Senaste veckorna går det per automatik, jag tänker inte längre. Och det känns otroligt skönt.

Att vara uppslukad av en ny livsstil är en självklarhet, man måste ju samla på sig fakta för att veta vad man håller på med. Men samtidigt blir jag så besatt av maten och speciellt min vikt till en början. Därför pustar jag ut lite nu när jag kommit till insikt att jag inte är lika uppslukad av allt runtomkring. Trots att jag inte gått ner så många kilon än trivs jag faktiskt hyfsat bra i min kropp som den ser ut nu.

I april 2009 hade jag 34 kg till normalvikt. Idag 19 kg. Det är forfarande mycket, men jag har inte alls bråttom längre. Jag räknar inte veckor och skriver upp "Skulle jag gå ner 1 kg/vecka skulle jag vara normalviktig det här datumet" o.s.v. Jag vill absolut gå ner mer i vikt, men det har blivit sekundärt. Jag VET att jag kommer gå ner mer, men jag gråter inte vid plus på vågen längre. Det får ta den tid det tar och min kropp är ingen maskin. Jag går inte ner i en rakt fallande kurva, det går lite upp och ner.

Jag har lärt känna min kropp och förstår hur den funkar. Och det är nog min största vinst än så länge.

Nån gång, antagligen inte i vår dock, hoppas jag att jag har så pass smala ben så jag kommer undan med dom här shortsen. Här är iaf några grejer jag skulle vilja köpa tills värmen kommer. Kanske inte använda tillsammans (ingen klockren ensemble) men ändå.

Allt kommer från på forever21.com. När min månadslön börjar trilla in ska jag tamejfan beställa lite kläder därifrån.

Apropå TV, kollade på programmet Big medicine idag. Handlar om feta människor som gör gastric bypasses.

Jag känner till fyra personer som gjort denna operation. Samtliga fick det beviljat av landstinget, vilket i förlängningen betyder skattebetalarna. Tre av dessa personer har inte gått ner nämnvärt. Den ena fick komplikationer och det var inte hennes fel att det s.a.s. sket sig egentligen (att hon sen la på sig ytterligare 20 kg är väl det dock). Den andra gick ner 30 kg på ett år (vilket är rätt lite med tanke på op:en) men har gått upp dessa igen. Den tredje gick ner hiskeligt mycket men är på väg upp igen efter tre år. Den fjärde har precis gjort sin op så jag vet inte hur det kommer gå.

En gastric bypass kostar ca.100,000 spänn. 400,000 kronor har alltså lagts ner bara på dessa fyra kvinnor jag vet om som gjort op:en. Förhoppningsvis lyckas den sistnämnda så successraten blir 25% i alla fall och inte 0.

Det jag tycker är mest sorgligt är att det uppenbarligen finns pengar till operationen men inte till någon uppföljning. En av kvinnorna som det inte gick så bra för köpte hem pizza och tryckte i sig bara veckor efter op:en. Hon käkade en bit, kräktes upp det hon ätit och fortsatte äta. Käkade bearnaisesås direkt ur burken. Doppade fingrarna i dipskålen eftersom chipsen inte riktigt fick plats. Hon fick en genomgång med dietist innan och efter op:en, men ingen uppföljning sen. Är det så konstigt att hon snart är tillbaka på ruta ett?

"Endast kraftigt överviktiga kommer i fråga för en obesitasoperation. Det handlar om dem som minst har ett BMI på 35, oftast över 40. Dessutom måste du ha försökt alla andra typer av behandling så som exempelvis diet, motionsråd, medicinering och psykologhjälp. Du får heller inte lida av någon psykotisk sjukdom eller ha missbruksproblem."

Och hur ska dom kolla det? Det gör dom iaf inte i alla fall. Men menar dom att psykologhjälp och dietister i samband med operationen inte behövs?

Att starta med att personerna får gå till psykolog och dietist tycker jag känns självklart. Och att de sedan får fortsätta efter operationen. Jag blir i det närmsta förbannad på att mina skattepengar används åt operationer som inte har någon långvarig effekt. Det är väl viktigare att få folk att ändra tänk än att förminska deras magsäckar.

Sen vet jag att det finns jättemånga som lyckas också och det är ju bra. Synd bara att det ska behöva gå så långt. Tycker läkare ska rekommendera ett års LCHF-kost till extremt överviktiga istället innan operation ens kommer på tal. Faktiskt. Det tror jag alla skulle tjäna på. Vill man operera sig tidigare har man alltid valet att pröjsa för det själv.

Skulle egentligen vara med min sambo på andra sidan stan och hjälpa hans kompis att flytta, men jag är rätt trött och körd i ryggen så jag slapp. Skönt skönt. Vaknade kl.10:30 och käkade frukost. Suttit framför TV:n, datorn och segat runt än så länge.

Börjar bli småhungrig redan (var bara tre timmar sen jag käkade frukost) men har inte den blekaste vad jag ska käka till lunch. Det som finns hemma är ägg och bacon. Och det åt jag ju till frukost. Så det blir till att klä på sig och pinna ner till Ica. Uff, har ingen inspiration alls. Hade jag käkat kolhydrater skulle dagens intag antagligen blivit mackor mackor och åter mackor. Men det är ju uteslutet.

Hm, kom precis på att jag har tonfisk i skafferiet. Tonfiskröra med gurkstänger och kokt ägg kanske?

Okej. Mitt lunchgrubblande är över. Phew.

Men vad ska man äta till middag idag då? Hm...

Jag ville egentligen inte sätta några datum på när jag ska vara nere i vilken vikt, men kan ju i alla fall sätta förhoppningsdatum. Inte datum då jag SKA vara nere på en viss vikt utan datum som jag HOPPAS vara nere på en viss vikt. Har två såna datum än så länge:

1:a juni; 80 kg
1:a oktober; 75 kg

För att nå 80 kg till 1:a juni krävs en nedgång på 0,5 kg/vecka. Helt överkomligt. Fortsätter jag med att gå ner 0,5 kg/vecka ligger jag på 75 kg redan 3:e augusti. Men ju mer man går ner desto svårare blir det väl, så jag ger mig själv lite extratid.

Som sagt, ingenting jag måste klara av, men jag hoppas. :-)

Enligt BMI är jag inte normalviktig innan jag väger >70 kg, men jag satsar på 75 kg än så länge så får vi se hur det blir.