LCHF har blivit vardagsmat
Något jag kommit på under senaste veckan är att allt flyter på nu. LCHF känns inte längre som en diet utan som vardagsmat. Förstår ni vad jag menar? Jag blir alltid uppslukad till 100% i allt jag gör. Till en början gjorde jag inget annat än att googla LCHF-bloggar, läsa i KiF-forumet och samla på mig fakta. Lagade varenda måltid med tankar i bakhuvudet som "Har jag i tillräckligt med fett nu?" och "Hur många gram kolhydrater är det i det här?". Senaste veckorna går det per automatik, jag tänker inte längre. Och det känns otroligt skönt.
Att vara uppslukad av en ny livsstil är en självklarhet, man måste ju samla på sig fakta för att veta vad man håller på med. Men samtidigt blir jag så besatt av maten och speciellt min vikt till en början. Därför pustar jag ut lite nu när jag kommit till insikt att jag inte är lika uppslukad av allt runtomkring. Trots att jag inte gått ner så många kilon än trivs jag faktiskt hyfsat bra i min kropp som den ser ut nu.
I april 2009 hade jag 34 kg till normalvikt. Idag 19 kg. Det är forfarande mycket, men jag har inte alls bråttom längre. Jag räknar inte veckor och skriver upp "Skulle jag gå ner 1 kg/vecka skulle jag vara normalviktig det här datumet" o.s.v. Jag vill absolut gå ner mer i vikt, men det har blivit sekundärt. Jag VET att jag kommer gå ner mer, men jag gråter inte vid plus på vågen längre. Det får ta den tid det tar och min kropp är ingen maskin. Jag går inte ner i en rakt fallande kurva, det går lite upp och ner.
Jag har lärt känna min kropp och förstår hur den funkar. Och det är nog min största vinst än så länge.
Att vara uppslukad av en ny livsstil är en självklarhet, man måste ju samla på sig fakta för att veta vad man håller på med. Men samtidigt blir jag så besatt av maten och speciellt min vikt till en början. Därför pustar jag ut lite nu när jag kommit till insikt att jag inte är lika uppslukad av allt runtomkring. Trots att jag inte gått ner så många kilon än trivs jag faktiskt hyfsat bra i min kropp som den ser ut nu.
I april 2009 hade jag 34 kg till normalvikt. Idag 19 kg. Det är forfarande mycket, men jag har inte alls bråttom längre. Jag räknar inte veckor och skriver upp "Skulle jag gå ner 1 kg/vecka skulle jag vara normalviktig det här datumet" o.s.v. Jag vill absolut gå ner mer i vikt, men det har blivit sekundärt. Jag VET att jag kommer gå ner mer, men jag gråter inte vid plus på vågen längre. Det får ta den tid det tar och min kropp är ingen maskin. Jag går inte ner i en rakt fallande kurva, det går lite upp och ner.
Jag har lärt känna min kropp och förstår hur den funkar. Och det är nog min största vinst än så länge.
Kommentarer
Trackback
