Nystart, Dag 1
Lunch: Grillad kyckling m bea o oliver.
Middag: Currystekt kycklingfilé, fetaost o broccolibuketter.
Jag orkar inte ens räkna ut vilken dag det är i ordningen. Nu börjar jag om. Att bara väga 2,5 kg mindre än för typ ett halvår sen suger ju verkligen hårt och känns såklart överjävligt. Men det är inget att göra åt nu, bara att blicka framåt.
För några månader sen trodde jag verkligen att jag inte skulle ha vrålångest över sommarkläder. Sån viljestyrka hade jag uppenbarligen inte. Min plan var att ligga på 80-85 kg i början av juni. Hah.
Tyvärr blir jag ju mer och mer uppgiven för varje misslyckat försök. Det är ingen mening att sticka under stolen med det. Vad har jag egentligen för fel i huvudet som gör att jag fäller krokben för mig själv om och om igen? Jag har försökt gå ner i vikt sen jag var 13. Vilket betyder att jag snart försökt gå ner i vikt i halva mitt liv. Det känns ju helt stört. För att inte tala om tjockisångesten som jag haft sen jag var 7. Då handlade det inte om kilon utan om att tjejer som var några år äldre än mig sa till mig att jag var tjock.
Kanske inte så konstigt att man har så svårt att förändra tankar och beteenden som man haft med sig så länge. Senaste åren har jag i och för sig släppt väldigt mycket på tanken om att jag är så otroligt ful. Det tog många år att faktiskt kunna se sig själv i spegeln och inte bara tänka "Men fy fan". Men där har jag kommit långt.
Något jag verkligen insett på sistone är att jag i grund och botten inte förändrat mitt något komplicerade förhållande till mat. Det handlar inte bara om att jag ätit fel saker utan det handlar om HUR jag äter. Hetsäter nästan en hel längd rostbröd. Inte för att det är gott utan... ja, varför då? Öser i mig vad fan som helst som finns i kyl, frys eller skafferi. Blir aldrig mätt utan får förbannat ont i magen. Det är signalen för att jag ätit för mycket. Men jag känner mig fortfarande hungrig och mår nästan dåligt över att jag inte kan äta mer. Jag har ätit mig igenom flera dagar. Det handlar inte om att jag ätit 5-6-7-8 mål mat om dagen utan det handlar om att jag ätit konstant.
Under min allra mest strikta LCHF-period i vintras funkade det ändå. Jag blev mätt, men inte övermätt. Jag kunde slänga rester i soptunnan istället för att äta upp det. Äta 3-4 gånger om dagen och vara nöjd med det. Tänkte inte ens på mat speciellt mycket. Så nu är det verkligen 110% som gäller. Jag tror inte att jag någonsin kommer komma över mitt skeva ätande om jag äter "vanlig mat" eftersom jag överäter något kopiöst. Så att äta LCHF för mig handlar inte alls om att komma till något slags normaliserande av själva ätandet. Det har jag gett upp. Det handlar om att hålla mig till något som tar bort symptomen. Vilket i sin tur förhoppningsvis kan leda till normalvikt further down the road.
Nu blev det mycket på en gång. Jag har använt min lediga dag till att försöka analysera fram VARFÖR jag beter mig som jag gör, trots att det enda jag någonsin velat är att vara nöjd med mig själv. Det har egentligen väckt fler frågor om något. Men det är väl bra att ta sig en ordentlig funderare då och då. Vem vet, en vacker dag kanske jag faktiskt kommer fram till något.
Hej, vad jag känner igen mig. sjukt svårt sånt här, med förhållande till mat. Jag är likadan. Enda skälet till att jag inte gick upp så mycket som du är att jag började kräkas efter ett tag. jävla ätstörningar, för det är ju vad det är.
LCHF har gjort att jag har ett förhållandevis bra förhållande till mat nu, men det är klart att det kastar loss och iväg ibland och allt känns åt helvete. Jag brukar köra en ägg-period då. inget annat än ägg och smör, och inte ha något annat hemma. det brukar flytta fokus från maten (vad ska jag äta, måste gå och handla, det finns så mycket gott i affären...) och det bara blir mättnad och energi istället för ett ständigt tankespel med sig själv om hur mycket man kan äta och av av, typ.
Brukar göra så ett par dar och sen tillbaka på "normal-lchf".
Hoppas det går bra för dig!
Hej!
Har följt din blogg ett tag men har aldrig kommenterat förut. Jag känner igen mig i allt du skriver, jag kan inte fatta varför man ständigt stjälper för sig själv. Det är nära till beach 2010 och jag har nästan inte kommit nån vart med mitt viktmål, jag är så less på mig själv. Jag känner också att LCHF är det enda som funkar på mig, men ändå trillar jag dit. Jäkla ätstörningsbeteénde!!=(
Hoppas allt kommer att gå bra för dig! Jag håller tummarna för oss båda! =)Ha en trevlig helg!
Man psykologiserar oft kvinnors förhållande till mat när det blir skevt tex genom överätning. MEN: Naturen säger till oss- ät , för du ska bära din avkomma. Våra reptilhjärnor reagerar på mat som om vi vore urtidsmänniskor. Vi som har stora tendenser till överätning och hetsätning är de som skúlle överlevt på savannen i urtiden. Socker och s´nabba kolhydrater ger de signalerna till vår hjärna- passa på att ät- om en vecka är det slut! Det är inte troligt att det är psykiskt som många vill göra gällande för att sälja böcker och terapi. Vi är normala-men överlevare!!
Jag förstår att det måste vara jobbigt när det ger så seega resultat... =( Men jag tror det blir lättare om du försöker skippa hela grejen med att "då ska jag vara smal", i längden tror jag du kommer lyckas bättre om du bara hittar en metod som du kan hålla dig till, nåt som man inte lessnar på så allt skiter sig igen, för det är ju så man gör...
Nu är inte jag särkilt haj på sånt här men har du funderat på terapi nån gång? Att komma fram till grunden till allt ätande och få hjälp att hitta en lösning? Kan tänka mig att det där är skitsvårt att ta sig ur själv... (oj nu ser jag att kommenteraren över totalt dissar det förslaget...) ja vad vet jag.
Sen en sak till(nu blir det långt, sorry). Kan du inte skriva ner ibland hur du gör vissa maträtter/tillbehör? Det är ofta en massa saker på din matsedel som man blir nyfiken på. =)
Du anar inte hur jag känner igen mig i det du skriver. Även med att nu stå still i vikten ett tag. Har stått still i flera månader trots att jag också hade tänkt väga typ 80-85 nu, haha.
Har varit överviktig hela mitt liv (eller typ sen jag var 5-6 år) och alltid kämpat för min övervikt. Desto äldre jag blev, desto viktigare blev det.
Jag har också börjat acceptera mig själv. Inte min övervikt på det sättet, men försökt att trivas med mig själv och inte heller tänka alla fula ord som poppar upp i mitt huvud när jag ser mig i spegeln. Jag tycker inte jag har fin kropp, men jag har börjat smått accepterat den för tillfället eftersom jag vet att vägen till normalviktig är lång och jag tjänar inget på att hata min kropp under vägen.
Och maten har funnits med hela mitt liv.
Jag har minnen tillbaka då jag var typ 4-5 då jag alltid kollade i skålen varje lördag om mamma hade lagt en godispåse där. Precis när jag hade vaknat gick jag dit. Tänk va...
Men du är sjukt duktig som kämpar! Jag hejar på dig och följer din blogg!! :) Kram
