Fett missnöjd med mig själv.
Så, hur går det för mig? Hm. Åt helvete, helt okej eller jättebra. Det beror på. Just idag har det gått toppenbra. Resten av veckan har varit åt helvete. Det finns ingen hejd på hur mycket jag kan gå upp och ner på en vecka.
Jag kan ju inte hålla på såhär. Omstart efter omstart. Det har jag ju hållt på med i över 10 år, och det har bara resulterat i otroligt massa extrakilon. Simhallen har jag inte tagit mig iväg till, jag är för trött och har ont i kroppen för att gå ut och gå, jag känner mig jättefet och äcklig och hänger helst inte utanför lägenheten. På den nivån är det just nu.
Finns det NÅGON som vet vad man ska göra åt såna här perioder?
Min lösning på att bli på bättre humör när jag känner mig värdelös är ju som bekant att äta. Och äta lite mer. Gå ner till Ica och köpa skit för flera hundra och äta tills jag är så proppfull så jag inte kan svälja. Då väntar jag fem minuter och hoppas känslan lägger sig så jag kan äta lite mer.
Tar alltså gladeligen emot tips på hur man ska få igång motivationen när saker och ting känns oöverkomliga.
Funderat mer och mer på att ta kontakt med vårdcentralen. Jag vet inte riktigt vad det skulle utmynna i iofs. Folk tittar ju bara på en och undrar varför man inte bara äter lite mindre, då försvinner ju problemet av sig självt. Så har jag uppfattat det när jag försökt påtala att min vikt är ett verkligt problem. "Men, ät inte hela påsen, ta bara en näve chips och ställ tillbaka resten i skafferiet". Ni fattar kanske.
Och så känner man sig lite mer värdelös än vanligt eftersom det verkar vara en självklarhet för alla andra. Något inbyggt i hur vi fungerar. "Ät bara tills du blir mätt". Men hur gör man när kroppen verkar mätt men huvudet säger att du är vrålhungrig?
Äh, det är så jäkla svårt att förklara hur jag sitter ihop. Skevt är det i alla fall.
Just nu känns allt som sagt piss. Men jag får väl göra som på AA, ta en dag i taget.
Fast jag är less på att vara fet nu.
Jag känner igen mig så väl och jag vet inte riktigt vad jag ska komma med för tips. På vårdc kommer de nog säga till dig att äta enligt tallriksmodellen, vilket inte känns så kul när du tidigare ätit/äter lchf. Och så kommer de prata om kalorier - gör åt mer än du stoppar i dig osv.
Jag känner även igen känslan av när "vanliga" personer säger att "jamen det är väl bara att ta litegrann av det och det" när de inte fattar att det är en ätstörning, fast du inte är bulimisk eller anorektisk så anser jag att jag iaf led av nån form av ätstörning förut (jag känner igen mig själv i ditt beteende) som jag äntligen fått bukt med nu med lchf.
Min svärfar hade mage att fråga mig om jag inte hade nån karaktär, det är klart att man får vräka ur sig vad som helst till en tjockis för vi har väl inga känslor?? Det handlar inte om karaktär, suget man har är så stort att man inte kan motstå det, det är ett beroende precis som vilket annat som helst.
Jag tänkte också ibland att är det bara bara jag som inte klarar att säga stopp? Är det bara jag som vräker i mig av allt? Är det bara jag som inte har "karaktär"? Men jag vet nu att så är det inte. Jag fick intala mig själv att nu måste jag hitta nåt som funkar, och då jag hade nosat på lchf vid ett tidigare tillfälle så tänkte jag att jag ger det en chans till, talade med mig själv när jag fastnade med ögonen på chipsen i affären, tog diskussioner inom mig vid lösgodishyllan, efter ca en-två veckor så vände det, så det råd jag kan ge dig är att om du klarar att stålsätta dig i upp till två veckor så kommer nog saken vara i hamn sen. Jag vet att det är skitsvårt men jag skrämde mig själv med diabetes, följdsjukdomar osv orsakade av fetma, det hjälpte mig en del...
Hoppas du kommer igång igen, lider verkligen med dig.
Mvh Åsa-Maria
hej
det låter inte roligt det du går igenom, men nog känner man igen sig, vi har förmodligen alla kännt så.
Jag tror att du är inne på rätt väg. Jag tror på att lchf fungerar, men det svåra är att verkligen komma in i det. Att få in vanan, regelbundenheten, vara förberedd med matlådor och fika. Att se till att alltid ha rätt mat hemma. Lära sig många nya recept osv osv. Men när man passerat de första månaderna och allt går på rutin så brukar det också betyda dels att du ser bättre resultat men också att du inte känner något behov efter allt du äter när du tröstäter. Ditt sötsug kommer försvinna och du kommer må bättre. Ditt behov av tröst kommer minska för du kommer känna många positiva hälsofördelar och du kommer minska i vikt. Men det tar tid. Det svåra är att hitta motivationen och vara stenhård. För mig gäller det att inte göra ett enda avsteg annars förstör jag allt. Att leta upp och läsa mycket info och hämta stöd på olika sajter från andra som också äter lågkolhydratkost hjälper mycket.
Anna Haléns hemsida och kokbok är underbara. Kolla in dem om du inte redan gjort det.
Försök vara lite snäll mot dig själv. Du är inte dålig. Shit happens, det är bara att stiga upp i sadeln igen. Du fixar detta, du måste bara tro på det själv också!
Kram
Ingenting m lathet och karaktär att göra, ligger mkt djupare än så. Stödsamtal vore ju verkligen värt att testa bara det blir hos rätt person som är väl införstådd i problematiken. Försöka fixa remiss till rätt ställe? Svårt men du är värd den bästa hjälpen. Jag tycker du är grym och kämpar på stenhårt, fattar inte att du orkar! Som sagt, har ingenting m karaktär att göra. Kram.
Förresten, kan du inte testa att gå en brevkurs? Som den som Anna Hallén har eller Monique Forslund på lifezone? Kanske funkar.
Kanske Vårdcentralen är ett första steg? Förhoppningsvis har de som jobbar där så pass mycket kunskap att de inte kommer dragandes med gammalt skåpmat när det gäller hälsosam kost, jag skulle nog vilja påstå att det är få som vet så mycket om hälsosam kost som just överviktiga!
Jag har en riktigt bra bok (utgiven i år): "Hjärnkoll på vikten" skriven av Martin Ingvar, hjärnforskare på KI. Övervikt är inte en fråga om karaktär, övervikt är heller inte så enkelt som "ät mindre, förbränn mer", det är mycket mer komplicerat. Den har boken gav mig så många aha-upplevelser och insikter, den bekräftade sådant jag länge misstänkt och för mig har den varit en enorm motivationsfaktor. Kanske något för dig att kika i?
Ja jävlar vilka härliga kommentarer du får... Tänkte bara säga att jag tycker inte alls att du ska vara fett missnöjd, fatta vilken Ork och Styrka du har som orkar fortsätta trots att det skiter sig ibland. Du ger ju inte upp. Jag failar ger upp, går upp i vikt igen och tar inte tag i skiten förrän typ ett år senare...
All heder peppa peppa
