FLAB TO FAB

Måste skriva av mig lite. Inte för jag har något nytt att säga egentligen (vilket inte spelar så stor roll, jag skriver ju för mig själv, speciellt nu när jag halvt om halvt dödförklarat bloggen).

Jag har inte gått upp något i vikt sen nyår. Antagligen för att jag gick upp så hutlöst mycket under november-december. Däremot har jag blivit saggigare. Fläsket verkligen hänger på kroppen som stora påsar. Precis så känns det och ser det ut. Bröna hänger (vilket de ju alltid gör, men mer än vanligt), magen hänger, bilringarna på ryggen hänger. Allt som allt ser min kropp väldigt väldigt ledsen ut. Utom min extraröv som bara putar ut.

Jag glömmer alltid bort att fettet sätter sig på de mest underliga ställena när jag blir fet. Precis ovanför röven får jag en extraröv. Vilket gör att inga byxor passar och det ser ut som jag svankar som fan vad jag än har för kläder på mig. Illa. Fast inga kläder passar ju längre. Inte ens de i rätt storlek (har en arsenal i stlk 40-48, man har ju jojobantat sig igenom hela sitt vuxna liv).

Har inte varit riktigt frisk på länge heller. Eftersom jag äter kasst drar jag självklart paralleller. Sover bättre nu än för några veckor sen, vilket i alla fall brukar vara ett tecken på att det går åt rätt håll. Inte haft ångest på några veckor trots att jag borde vara mitt upp i en hejdundrande PMS-vecka. Så nog går det åt rätt håll alltid. Tack solen!

Någon Beach 2011 är det inte tal om, men nu börjar jag i alla fall känna att krafterna kommer tillbaka sakta men säkert.

Något som jag märkt är att det inte bara är en del av mig som förfaller när det barkar åt helvete. Exempel:
-När jag går upp en massa i vikt slutar jag helt bry mig om hur jag ser ut.
-När jag slutar bry mig om hur jag ser ut orkar jag inte duscha lika ofta.
-När jag inte orkar duscha lika ofta orkar jag heller inte tvätta lika ofta.
-När jag inte orkar tvätta orkar jag heller inte diska.
-När jag inte orkar diska orkar jag inte laga mat.
-När jag inte orkar laga mat äter jag snabbmat.
-När jag äter snabbmat blir jag ännu tjockare och slutar bry mig ännu mer.
-När lägenheten ser ut som skit vill jag inte bjuda hem folk.
-När jag ser ut som skit vill jag inte bli hembjuden till folk.

Och hjulen på bussen etc.

Kontentan av det hela är att jag är ett tjockt, stinkande människoberg som sitter i en lägenhet som skulle kunna misstas för ett crackhouse.

Men idag fick jag, för första gången på länge, lust att städa. It's on!

Snart har den här extremtröttman försvunnit. Snart är det vår. Snart orkar jag ta tag i allt igen.

Men i år har jag faktiskt hållt jobbet flytande eftersom jag har det bästa jobbet någonsin. Och det ser jag som en seger så stor som någon.

Beräknar att latmasken flyttar ut i början av mars. Då kan jag börja leva igen.